Vaknade klockan 6 idag av solstrålar som sträckte sig till sängen. Bakfull och förkyld förstod jag inte mig själv hur jag klarade av att stiga upp. Satt här i fönstret, blåste såpbubblor, åt tomatsoppa med vitlöksbröd och som avslut en kopp kaffe. Allt detta med musik i bakgrunden och trafikens vrål.
Men helvetet bröt ut och tandläkaren berättade att jag hade missat min tid (trodde jag skulle dit i morgon). Ska sätta in räls för att kunna operera käken framöver. Fick panik då det är fullbokat fram till semestern. Men fick en ny tid samma dag, nu vid ett tiden. Grejen var att jag är urfattig och inte kunde ta mig till Lidköping. Men världens bästa Zacharias hjälpte mig på den fronten. Finaste vännen! Så sitter på bussen nu för att sätta in lite metall i käften. Nej jag har inte fula tänder utan som jag har nämnt tidigare ska operera käken. Så detta är en del i processen!
Jag är superpepp och glad att äntligen få tandställningen. Jag är glad! Livet är bra nu.
Man vill så mycket mer. Man vill inte hålla sig inom ramarna. Jag önskade jag vore så mycket mer. Jag önskar att jag kunde skapa vackra ting ur intet. Jag önskar jag kunde hålla en kärlek. Jag önskar jag kunde älska mig själv. Jag önskar jag brydde mig mer. Jag önskar jag kan bli fri från begär och åtrå. Jag önskar jag hade finare kontakt med min familj. Jag önskar jag var några centimeter längre så jag slipper få nackspärr. Jag önskar jag kunde leva på kreativitet. Jag önskar jag var musikalisk. Jag önskar jag kunde vara så mycket mer.
Men i slutändan är det nog andra människor som inte känner sig tillräckliga som trycker ner andra. Människor som får en att känna sig oönskad och inte tillräcklig. Men jag tror att dessa människor är mina jag. Det är mina jag i olika skepnader som ständigt viskar i örat; du kunde vara så mycket mer.
Jag och Zacharias har nu i ett par veckor nördat serien six feet under. Vi båda satt tårögda när vi såg sista avsnittet för bara några minuter sen. Det är ju ingen slump att serien passade en då det handlar om misär och död. Tror detta är den enda serien som jag verkligen har följt ända in i slutet.
once when I was tending to my cows
Hade en skräck att somna igår. Bara tanken att krypa ner ensam i lägenheten med grannarnas oljud ovanför och trafiken utanför får min mage att slå knut. Men jag vaknade med en liten gnista dock den hemska drömmen om hur min mor var döende. Efter att ha skakat av sig den hemska känslan som drömmen gav ifrån sig så var det förvånansvärt lätt att stiga upp och ta tag i saker och ting. Det kanske var känslan “jag överlevde faktiskt den här natten” som drog upp mig. Kanske till och med att vakna upp utan massa disk överallt underlättare saker och ting. Eller att jag ritade fruktansvärt fula figurer i natt med bittra meningar ovanför. Vet inte, oavsett så känns det lite ljusare och jag ska sluta analysera det och bara känna. Blev glad av att se mina grönsaker träda upp ur jorden. Gurka, ärtor, pumpa, tomater och morötter.
Glömde bort att berätta om 1 Maj. Det var ett fint tåg. Väldigt mycket kärlek i luften och musik spelades överallt. Även tal om mänskliga rättigheter hölls och applåderna hördes längst gatorna. Det var fint. Fin dag med sol och kärlek.
Kärlek borde heta egocentrinism. I genstjänst att jag älskar dig och är en god vän förväntar jag mig att du ska ge bort en del av ditt liv till mig. I kontraktet ska det stå att du står i skuld till mig och jag desamma för dig. Jag vill vara med dig så jag får vara lycklig. Jag vill kunna leva ett lyckligt liv genom att ta ditt liv.
Innerst inne är det nog sant. Om någon slags ren kärlek ska bevisa är det i sådanfall när man släpper taget om personen för att den ska kunna vara lycklig medan man själv är förlorad i sorg och ensamhet. Det är en finaste kärleken. Men jag tror inte riktigt på kärlek. Jag vet inte vad kärlek är. Kemi av något slag.
Och visst är du lika rädd som jag?
Det är så jobbigt bland de andra,
jag vill vara själv med dig ett litet tag.
Jag vet inte om det ska kännas patetiskt eller vettigt. Att helt plötsligt känns vardagen lite ljusare tack vare en arbetsintervju. Hur låter man sig tro att lycka är jobb och vad är det som har skapat den så kallade “lättnaden”. Det är som tomater som har legat framme en hel sommardag med stekande värme.
Tomater i sig är ju djävligt nice, sol är också djävligt nice. Men tillsammans blir det bara skit. Jag tror att jag är tomaten och livet är solen. För jag vägrar låtas vara glad och måste analysera saker och ting. Jag kan bara inte låta saker vara och låta känslan ta över. Nej för jag är en tomat som har legat framme för länge.
- Tror du jag gillar mitt jobb? Nej jag gör det för jag måste.
Frihet för många är att ha en inkomstkälla. Jobbar för att leva men vi lever för att jobba. Hamna i fas 3 och arbetsförmedlingen försöker se jobbet som något annat. Som en djävla stimulans för personens vardag. Som ett intresse och få personen komma ut på marknaden. Nej, det är att sälja sin själ och det är inte ens vi själva som har valt det. Tanken på vad mänskligheten har formats till är upprörande. Att vi ser varandra som varor och har tappat den mänskliga empatin. Leva, frihet kalla vad fan ni vill målas upp på sedlar. En sedel för frihet, en femma för din själ. Det sjukaste av allt är att vi finner oss i det. Vi finner oss i att bli formade till varor och slava för något som tydligen ska vara stimulerande i ens vardag. När människor dör av utmattning, går i väggen, dör av gifter för vi i västvärlden ska få våra kläder, djur som flås levande för någon djävel ska kunna bära dött. Eller all mark som huggs ner bara för idioter ska kunna äta på snabbmatskedjor. Blir arg när man träffar människor som bara svarar på detta problem; Ja men jag bidrar ju ändå inte.
Jo för utan oss i väst hade det aldrig gått runt. Vi alla är bovar, vi är svin. Stå upp för dig. Låt inte någon djävla hegemoni eller ideologi förslava dig. Låt inte massmedian ändra dit uppfattning om vad som är rätt eller fel. Låt inte nyheterna styra över dina handlingar. Låt inte forskarna få dig att tro hur man bör leva. Tro inte på klistermärken på varor är en säker källa. Tro inte att leva är att jobba tills du dör. Och tro aldrig att du inte kan styra över ditt liv. För det är precis det dem vill. De har dig runt deras lillfinger genom att förtunna din hjärna och skapa något som kallas för verkligheten. Verkligheten är dina känslor och inget media och kapitalismen har målat upp åt dig.
Det känns skönt. Nu är det som all frustration och ångest tog slut igår. Så den här dagen känns lättare även om jag har åkt på en förkylning.
Skitkul när en idiot kommer fram och säger man ser ut som en knarkare och sen frågar efter gräs. Ännu roligare när det inte är första gången det händer och ännu roligare när man försöker bli ren från sån skit. Vill inte veta av något sånt, vill inte ens prata om det. Men vad jag än gör så verkar det ju komma ifatt mig. Kanske mitt straff av något slag. För det känns som jag blir bestraffad hela djävla tiden.
Den här dagen kan bara gå och dö och som jag har nämnt tidigare; Jag vill verkligen se mänskligheten rasar samman.
